En sån där uppdatering om varför inget händer igen

Jag har inte så mycket hjärnkapacitet över just nu. Det mesta går åt till den ganska långtråkiga grundläggande konstvetenskapliga kursen, och den väldigt väldigt roliga men rätt krävande kursen Gendered Bodies. I den sistnämnda ska vi skriva läsloggar varje vecka, och sedan kommentera varandras loggar för att testa våra teorier och argument. Sjukt bra, men det tar tid och energi som jag sällan har så här i säsongsbytartider. Jag är trött som fan. Sov tolv timmar i natt och skulle lätt kunna sova tolv till, men det går ju inte an. Just nu är jag nog lite förkyld också, men sånt är det bäst att ignorera. Det är i alla fall därför jag har varit skitdålig på att blogga. Jag har ju massor att skriva om egentligen. Hur bra material som helst. Men det är bökigt att sortera tankarna. Senare i höst/vinter och de närmaste två åren ska jag i alla fall försöka lägga upp delar ur min kommande masteruppsats om den kreativa fangirlens position inom fandom och i förhållande till omvärlden (och omvärldens förväntningar), alternativa läsningar och bilder av canon och hur det uttrycks i fan art samt fannande som subversiv flickighet. Det kommer bli awesome.

Håller ni koll på society6, förresten? Det finns massa saker där, basånivet.

Ajö!

Chmoster

Det finns för lite Lester i världen så jag tänker göra så många porträtt jag bara kan.  

2014-08-05 19.30.00-1

Lester

Om fangirls och trygga rum

Det här är andra delen i nån slags i olika grad sammanhängande serie om flickighet, trygga rum, fandom, skapande, sexualitet och sånt. Jag vet inte riktigt var det kommer sluta. Det här inlägget är baserat på en presentation som jag höll som en del av Caros I'm with the fans på Konstfack i våras.

Flickighet, kvinnors intressen, kulturyttringar som riktar sig till kvinnor eller framförallt används av kvinnor, flickors och kvinnors (antagna) sätt att använda populärkultur och så vidare, har alltid setts ner på, precis som kvinnors skapande förmåga. För inte särskilt länge sedan var det allmänt känt att kvinnor inte hade förstånd nog att studera de sköna konsterna (eller något annat heller för den delen) på särskilt hög nivå. De kunde inte bli skapande subjekt utan var endast kapabla till hjärndött efterapande. På ungefär samma sätt antas kvinnliga kulturkonsumenter vara passiva, duperade stollor som inte riktigt förstår kultur.

I själva verket förhåller sig även de lägst ansedda, “dumma” arbetarklasskonsumenterna av skräpig romanskultur kritiskt till det de läser och ser. De kan resonera kring sina egna motiv och hur och varför de konsumerar som de gör, och valet av kulturyttring och konsumtionssätt är i allra högsta grad medvetet. De kvinnor som tittar på såpoperor och läser romantik vet vad de gör och varför, och det handlar ofta om verklighetsflykt och att unna sig en skön stund.

Att kalla fangirls för hysteriska (eller andra liknande termer som ska fungera nedsättande) är att försöka tysta, förminska och diskvalificera dem. Om det fangirls gör bara är effekten av en massa fånigt tjejeri är det ingen som behöver lyssna. Detta sprider sig så klart till andra delar av livet; någon som kallas en hysterisk fangirl i ett läge kan enkelt ignoreras även i en annan situation. Fandom kan bli ett tryggt rum där fangirls kan göra sin grej utan att någon ser ner på dem.

having a fandom

Ett eget rum, möjligheten att stänga in sig och vara ensam, är som bekant ett villkor för att kunna utveckla självständighet och kreativitet. Fandom blir en trygg plats där det är ok att göra flickighet på det sätt en vill utan att någon ser ned på en.

Att fangirla kan vara ett sätt att göra berättelserna ännu mer till sina egna och ger möjlighet att förändra det som förändras bör. Jag har så länge jag kan minnas använt kreativitet och skapande som en del av min populärkulturkonsumtion. Det blir ett sätt att bearbeta och hantera berättelserna och komma ännu närmare, att fördjupa relationen till det jag ser och läser.

Fangirlande och fan art är dessutom en möjlighet för kvinnor att i ett tryggt och fredat utrymme utöva sin sexualitet utan att betraktas som ett freak. Det är ingen som tycker att en är konstig som bildgooglar “topless dean winchester” och skriver slash (snarare tvärtom). Fandom är en plats där kvinnor tillåts ha en sexualitet på sina egna villkor och för sin egen skull. Den typiskt snubbiga kulturkonsumtionen är, till skillnad från den kvinnligt kodade, “cool” och godkäns och främjas av samhället. Dessutom är en snubbe som tycker att en (kvinnlig) karaktär är sexig en helt rimlig snubbe, medan en kvinna som uttrycker åtrå till en karaktär eller skådespelare är fånig, hysterisk och obegriplig.

Fangirling kan, precis som ett frosseri i och “överdrivet” användande av rosa och andra flickiga attribut, vara en slags motståndshandling och ett sätt att hantera omvärldens förväntningar och krav. På samma sätt som ett eget (rosa) rum kan bli en fristad där en flicka kan vara på sina egna villkor, kan fandom vara ett rum där en kan göra sådant som annars ses som obscena uttryck för kvinnlighet.

SB-sirius-black-28771976-245-260

Flickighet och rosa rum

Det här är en omskriven version av en hemtenta som jag skrev i våras och första delen i en serie sedan länge planerade inlägg om olika uttryck för flickighet, rosa rum och... sånt.

Barns och ungas kultur är ett sätt att umgås, eller vara barn tillsammans med andra barn, vid särskilda tillfällen och uppkommer då barnen har en viss kontroll eller makt över situationen, till exempel då de själva kan bestämma över leken utan att vuxna blandar sig i. Barnkultur är ett forum där barn kan tolka, bearbeta och reagera på samhällsnormer och erfarenheter. Barn måste konstituera sig som könsbestämda varelser i ett samhälle som är baserat på könsdikotomin, och precis som vuxna konstruerar barn strategier för att förhålla sig till olika sätt att göra kvinnlighet och/eller manlighet. Vilka positioner och kulturyttringar som finns tillgängliga i varje given situation regleras av faktorer som kön, klass, etnicitet, geografisk position och så vidare. Barn- och ungdomskultur genomsyras av idéer och föreställningar om vad det innebär att vara (exempelvis) flicka eller pojke. Unga tar till sig kulturella uttryck och omtolkar/anpassar/gör motstånd mot dem, men det är också så att vuxnas förväntningar på och föreställningar om pojkar och flickor påverkar villkoren för barns utveckling och positioneringar.

Estetik är en del av allt som måste hållas isär för att skillnaden och hierarkin mellan könen ska kunna upprätthållas. Sådant som har en maskulin kodning anses vara bättre, mer seriöst och har högre status. Det är följaktligen positivt för flickor och kvinnor att använda maskulint kodade attribut och färger, då det leder till att de framstår som seriösa och trovärdiga. Pojkar och män kan däremot inte använda till exempel rosa på samma sätt, eftersom det innebär ett nerköp. Det är dåligt att vara tjej. Rosa uppfattas som bekant, ofta tillsammans med spetsar, broderier och brokiga mönster, som starkt feminint kodat. Sådant anses tillhöra en typiskt kvinnlig estetisk och förstås som oseriöst och ytligt.

Rosa fungerar som skillnadsmarkör mellan flickor och pojkar, men även mellan medel- och arbetarklass. Färgen uppfattas som vulgär, överdriven och smaklös. Att, t.ex., medvetet inte köpa rosa tidningar (till sina barn) är att positionera sig över den låga status och arbetarklassfemininitet som färgen förknippas med.

Genom att konsumera exempelvis rosa tidningar lär sig flickor att bli en del av de strukturer som får dem att fokusera på utseende. De lär sig att bedöma och smycka sina kroppar, och att skönhet likställs med lycka. Utseende och skönhet tar därför stor plats i populärkultur som riktar sig till flickor. Kläder, smycken, smink och kropp blir föremål för flickors lekar och leksaker, som ofta handlar om att klä på, sminka, kamma och så vidare. Tidningar som Prinsessan kan förstås som en kulturell uppmaning till flickor att den som är vacker är lycklig, och den som är fin är feminin.

MEN I ett av min mor slumpmässigt utvalt nummer av Prinsessan är samtliga namngivna karaktärer kvinnor eller flickor. Pojkar eller män finns med som bakgrundsfigurer men syns sällan eller aldrig framifrån eller i förgrunden.

prinsessan-1-2009

Rosa rum kan förstås som fredade utrymmen där flickor kan känna sig trygga. Det egna rummet har länge framställts som centralt för flickors och kvinnors självständighet och kreativitet, och rosa utrymmen kan fungera på liknande sätt. Prinsessan är fylld med tankenötter, minnesträning och annat pyssel och flickorna som läser tidningen uppmuntras att tänka själva.

Innehållet är dock fortfarande centrerat kring utseende och de narrativ som presenteras visar prinsessorna som passiva, pastelliga och utseendefixerade. På detta och liknande sätt kan det fredade rummet samtidigt vara en fristad och en plats där kulturella normer återskapas. Flickrummet kan vara ett stängt rum som hindrar flickor från att utforska världen och sig själva.

Men att vara prinsessa behöver inte bara innebära att vara passivt vacker, det kan också betyda att en är stark och kan bestämma själv. Det är viktigt att se hur barn själva använder, omförhandlar, återskapar och gör motstånd mot normer och föreställningar kring kön och genus. Att ”gå överstyr” med feminint kodade attribut och färger kan vara att göra motstånd mot omgivningens krav och förväntningar på en behärskad och sansad flickighet. Det rosa rummet kan möjliggöra en sorts allsmäktig lek med kvinnliga markörer, där den egna njutningen står i fokus, prinsessan bestämmer och prinsen sällan får vara med.

Den lugna semestern

Jag har ledigt en vecka i augusti. Jag har sagt hela sommaren att jag ska ta det så himla lugnt då. Jag har sagt att jag ska sitta hemma med persiennerna nere och läsa hela dagarna. Men jag är rastlös den här sommaren. Vill göra saker och har (mer) energi (än vanligt). Så jag ska ta dagsnörderiutflykter till Uppsala och Norrköping och Birka (Björkö). Säg till om du vill följa med.

Idag har jag lördagslördag och har inget annat val än att ta det lugnt med persiennerna nerdragna. Det är så himla varmt och jag döden dör. Mår dåligt av värme. Ge mig regn och rusk föfan.

Ajö.

I'm still with the fans

Här är ett schema som visar allt kul som händer under utställningsperioden. Den som klickar på bilden hamnar på I'm with the fans' tumblr. Basånivet. Ajö. i'm with the fans

I'm with the fans

Min kompis Caro tar sin MFA vid Konstfack snart, och ställer således ut på sagda skolas vårutställning. Hon är så himla bra och gör awesome konst om fans och fandom och gissa vem som glider på en räkmacka in i salongerna? DET ÄR DET JAG SOM GÖR.

Jag ska dit idag (alldeles snart, måste som vanligt panikduscha för att inte bli helt sen) och hänga fan art (på Konstfack! Ha!) och prata om samtalet/föreläsningen som jag ska ha där den 25:e maj. Jag ska snacka fan art och den skapande fangirlen. Sjukt läskigt, men också ruskigt roligt. Och jag älskar att Caro tvingar in fandom i finkulturen. Heja heja osv!

Ajö

2014-05-11 02.16.23

Om Konstnärsklubben

Konstnärsklubben vill inte umgås med några himla fruntimmer. Klubbens ordförande Ingvar Jörpeland menar att det väl kommer ta en hundra år eller så innan det är ok för konstnärsstofiler att acceptera kvinnor i den innersta cirkeln, som träffas regelbundet för att äta, supa och umgås. Idag skriver Jörpeland i DN. Bland annat hävdar han att syftet med klubben, när den startades, var

[A]tt ge ensamarbetande och isolerade konstnärer en möjlighet att träffas. Klubben uppstod i ett tomrum och blev därför också snabbt en organisation med makt och inflytande [...] Klokt nog gjorde man sig tidigt av med de tunga kulturpolitiska ambitionerna och lämnade över till fackförbund, intresseorganisationer och stiftelser. I dag är klubben kvar som en livaktig och uppskattad mötesplats, precis som då det började!

Idag är klubben kvar som en livaktig och uppskattad mötesplats med makt och inflytande (precis som då det började!). Som kvinnor inte tillåts ta del av. Eftersom Jörpeland och hans gubbkompisar har svårigheter att umgås med kvinnor som de hävdar inte kan umgås utan att kivas.

Det är ingen ovanlighet att män utesluter kvinnor ur maktgemenskapen genom att fatta beslut och knyta viktiga band i herr-, golf- och bastuklubbar men det är inte, såvitt jag vet, superdupervanligt att det står inskrivet i stadgarna att så ska ske. Ej heller att rösta om sagda stadgar och med överväldigande majoritet komma fram till att allt står rätt till. Men Jörpeland säger till GP att "[k]lubben är en enastående verksamhet, som en gammal möbel. I och med att den fungerar så bra som den gör känns det inte angeläget att ändra på någonting". Eftersom en gammal möbel aldrig behöver kläs om eller få ny stoppning. Fast det är förstås uppenbart att Jörpeland tycker att möbeln skulle bli sämre om kvinnor tilläts vara med.

Genusvetaren Vanja Hermele påpekar i GP att konstnärsklubben, oavsett hur måna medlemmarna är om att utmåla sig "som ett gäng gamla kompisar utan reell makt som bara träffas, umgås och hedrar avlidna genom besök vid klubbens gemensamhetsgrav", är farbröder med makt. De röstar in nya medlemmar, styr över en stipendiefond som förvaltar 100 miljoner kronor samt äger och har fri tillgång till delar av Konstnärshuset. Hermele fortsätter:

Konstnärer är en utsatt yrkesgrupp. Att de solidariserar sig och stöttar varandra är helt avgörande. Att en grupp manliga konstnärer då väljer att slå vakt om sina nedärvda privilegier och resurser, bara för att det står i klubbens stadgar från 1800-talet, är helt oacceptabelt och omoraliskt, möjligen också olagligt.(GP)

Och det känns så himla typiskt. Sådär mossigt och gubbigt som konstvärlden är när den är som allra värst. Exkluderande och elitistisk och otillgänglig för alla utom de bakåtsträvande konservativa som anser sig ha nedärvd rätt till makten eftersom de är vita, äldre män som är precis som de vita äldre män som alltid har haft makt. De är så vana vid sina privilegier att de inte kan föreställa sig en värld där allt inte är precis som det alltid har varit. Och de är rädda för kvinnor och andra nymodigheter.

På ett månadsmöte i slutet av 2013 presenterades ett gäng skäl till att det inte passar sig att låta kvinnliga konstnärer vara med. Bland annat blir det för få sittplatser i trädkojan åså blir det tjejbaciller på brännvinsglasen och tjejer och killar kan inte leka ihop för det blir bara bråk och/eller flört av alltihopa.

På det stora hela känns det som att en herrklubb som med åttaåringars logik förvägrar kvinnor tillträde bör fråntas all formell makt så att de kan sitta och runka bulle om torsdagarna utan att varken bli störda eller störa någon annan.

Ajö.