Skottland kapitel två; Fort William 25-27 juli

Vi åkte buss från Edinburgh till Fort William. Det tog halva dagen och vi anlände i Fort William på måndagskvällen. Det är urtjusigt att åka buss och tåg genom Skottland. Naturen där är ju som de flesta vet rätt spektakulär och sånt syns tydligt från till exempel ett bussfönster. Chaufförerna kör snabbt och vägarna är krokiga så bussresorna innebär också viss skräck men det är det värt. Nånstans på vägen, ungefär där låglandet övergår i högland, börjar de skriva vägskyltarna på två språk. Jag roade mig med att (i huvudet, en vill junte skämmas utåt så att säga) försöka uttala de gäliska ortsnamnen. Det gick inte så bra, jag kan ju inte språket och lyckas inte uttala de vanliga skotska namnen heller. 2016-07-25 17.03.49Så här kan det se ut när en åker buss i Skottland. 2016-07-25 17.19.46

I Fort William bodde vi på St. Andrew's House hos Sheena och Tom. De är urgulliga och hjälpsamma och lagar rimlig frulle åt äventyrslystna turister. Huset är en gammal skola som kyrkan lät bygga för ett par hundra år sen eller nåt. När det inte behövdes/fanns pengar till nån kyrkskola längre styckades marken upp och huset blev två bostäder. Sheena och Tom äger hela huset och bor i en del medan de har bead and breakfast/gästhus i en annan del. Vartannat hus i Skottland hyser B&B-verksamhet men jag vetetusan om det verkligen är värt det, det verkar innebära väldigt mycket jobb och kanske inte så mycket vinst och/eller fritid. Men vad vet väl jag?! Fint hus i alla fall.2016-07-25 19.34.10

Vi åkte till Fort William för att gå omkring i naturen. På vägen dit åkte vi igenom Glen Coe fast det var inte där vi gick. Vi tog istället en rask trask till besökscentret vid Glen Nevis. Fast allra först gick vi förstås till turistinformationsbutiken för att köpa karta. Den här gången köpte vi en riktig, med plastficka och ordentliga höjdangivelser. Vi skulle ju uppåt. Vi köpte också en liten bok med traktens vandringsleder för att ha en aning om bra ställen att gå så att vi inte fastnar på ett berg till exempel. Den lilla boken, liksom allt annat, blev rätt fuktig under dagen men den är fortfarande användbar för framtida strapatser.

Besökscentret ligger ett par-tre kilometer utanför stan. "Det tar en timme ungefär att gå" sa turistinformationspersonalen, men i verkligheten tog det kanske 25 minuter. Lagom uppvärmning, med andra ord.2016-07-26 11.23.36

När vi kom fram gick vi över en hängbro, så här såg det ut där:2016-07-26 11.42.31

Sen gick vi upp mot Ben Nevis längs bergsleden runt Meall an t-Suidhe (efter att ha gått några hundra meter eller så längs med vattnet för att komma fram till leden). Ben Nevis är Storbritanniens högsta berg, 1344 möh. Berget och dalen och allt runtomkring är så beläget att en börjar gå på nära nog 0 möh och sneddar upp på det branta berget. Det var lite regn i luften men det var inte mer än ett skvätt som snart gick över. Det gjorde inte så mycket, det var torrt på marken och friskt i luften. Och lite dimmigt högre upp i bergen.2016-07-26 12.40.00 2016-07-26 16.28.26 2016-07-26 12.59.57 2016-07-26 13.00.33

Här går (står) vi vid (ovanför/vid sidan av) Allt na h-Urchaire eller Red Burn vid typ 400 möh eller nåt. Det är väldigt vackert där, det syns tydligt trots att sikten var rätt dålig.2016-07-26 13.11.58 2016-07-26 13.12.27 2016-07-26 13.29.38-1

Sen kom vi upp till Lochan Meall an t-Suidhe eller Halfway Lochan. Den ligger på 570 möh ungefär men vi gick inte riktigt ner utan stannade vid sexhundrametersstrecket där vi åt vår medhavda lunch (det blev en matsäckssemester, vi hade mackor och jågert och hemgjorda energikakor och allt möjligt med oss överallt). Vi satte oss bredvid leden, bakom/under en liten kulle för att få lite lä. Vid det här laget hade det börjat blåsa ordentligt och molnen sänkte sig allt lägre. Fåren bräkte, de är överallt i högländerna och bajsar där en ska sätta fötterna. 2016-07-26 13.44.48

Det började bli både kallt och fuktigt. Det blåste ordentligt i molnet som slöt sig kring oss. Inte ens vi är så hårda att vi kunde hantera det. Som tur var hade vi med oss lite varmare kläder som vi kunde byta till. Min plan var att gå till sjöns spets för att äta men i och med att vinden tilltog och det blev sämre och sämre sikt insåg jag att all envishet i världen inte skulle göra det rimligt att gå bort dit för att knapra på en macka. 2016-07-26 13.48.43

Det var inte direkt varmt bara för att vi hittade ett lähål. 2016-07-26 14.02.57

Vi hade det ok ändå. Det kändes värt det. Vi hade precis gått upp för halva berget och hade redan på förhand bestämt att vi inte skulle gå längre än så. Vi sparar toppen till nästa gång, när vi har mer tid och muskler. Det sägs att delar av vägen upp är lite svårgådd och det är brant som fan särskilt åt norr. Det är ju trots allt en bergstopp, det brukar vara så. 2016-07-26 14.22.13

När vi hade lunchat började det bli väldigt blött. Det var inte riktigt regn utan mer vatten precis överallt och massor av väldigt kalla vindar. Då blev vi väldigt glada i beslutet att inte gå högre. Det gick inte att se leden upp längre och jag började frysa om fejset. Såg ball ut.2016-07-26 14.27.02

Jag fotade inte så mycket på vägen ner eftersom jag ville skydda telefonen från väta så jag la den i en plastpåse i ryggsäcken. Så här såg jag ut när vi var tillbaks vid besökscentret. Det är så fuktigt i Fort William att kläder och skor inte hade torkat ens litegrann när det var dags att packa dagen efter. 2016-07-26 16.27.37

Nästa förmiddag var jag asnöjd eftersom jag hade med mig både vandrings- och springskor. Torrt att ha på fötterna, alltså. Personen på bilden nedan, som tyckte att jag var fånig som packade två par skor, plaskade och led. Här lider han i fortet som gett staden sitt namn. På gäliska heter stan fortfarande Garnisonen (An Gearasdan). Fort William (staden) var från början en tältstad som växte upp runt fortet. På den tiden fick de boende inte bygga nåt som inte var lätt att elda upp om det dök upp våldsverkare men tids nog började de bygga i sten. Sen dess har fortet varit fullt med militärer, järnväg och gammalt bös. Nu är det tjusigt ordnat. 2016-07-27 10.27.27

Loch Linnhe. Den här (norra) delen av sjön kallas Black Loch typ. Eller An Linne Dhubh som betyder ungefär Svarttjärn. Det är svinkallt i sjön året runt så ingen badar nånsin. De som försöker typ drunknar, sa Tom på St. Andrew's house till någon annan i frukostrummet. Jag tjuvlyssnade. 2016-07-27 10.36.15

Vi lämnade Fort William i The Jacobite som tuffar fram och tillbaks till Mallaig på västkusten. Därifrån tog vi färjan över till Isle of Skye som är min favoritplats i hela världen. Mer om det i nästa kapitel! DSC_0568

Ajö!