Om Konstnärsklubben

Konstnärsklubben vill inte umgås med några himla fruntimmer. Klubbens ordförande Ingvar Jörpeland menar att det väl kommer ta en hundra år eller så innan det är ok för konstnärsstofiler att acceptera kvinnor i den innersta cirkeln, som träffas regelbundet för att äta, supa och umgås. Idag skriver Jörpeland i DN. Bland annat hävdar han att syftet med klubben, när den startades, var

[A]tt ge ensamarbetande och isolerade konstnärer en möjlighet att träffas. Klubben uppstod i ett tomrum och blev därför också snabbt en organisation med makt och inflytande [...] Klokt nog gjorde man sig tidigt av med de tunga kulturpolitiska ambitionerna och lämnade över till fackförbund, intresseorganisationer och stiftelser. I dag är klubben kvar som en livaktig och uppskattad mötesplats, precis som då det började!

Idag är klubben kvar som en livaktig och uppskattad mötesplats med makt och inflytande (precis som då det började!). Som kvinnor inte tillåts ta del av. Eftersom Jörpeland och hans gubbkompisar har svårigheter att umgås med kvinnor som de hävdar inte kan umgås utan att kivas.

Det är ingen ovanlighet att män utesluter kvinnor ur maktgemenskapen genom att fatta beslut och knyta viktiga band i herr-, golf- och bastuklubbar men det är inte, såvitt jag vet, superdupervanligt att det står inskrivet i stadgarna att så ska ske. Ej heller att rösta om sagda stadgar och med överväldigande majoritet komma fram till att allt står rätt till. Men Jörpeland säger till GP att "[k]lubben är en enastående verksamhet, som en gammal möbel. I och med att den fungerar så bra som den gör känns det inte angeläget att ändra på någonting". Eftersom en gammal möbel aldrig behöver kläs om eller få ny stoppning. Fast det är förstås uppenbart att Jörpeland tycker att möbeln skulle bli sämre om kvinnor tilläts vara med.

Genusvetaren Vanja Hermele påpekar i GP att konstnärsklubben, oavsett hur måna medlemmarna är om att utmåla sig "som ett gäng gamla kompisar utan reell makt som bara träffas, umgås och hedrar avlidna genom besök vid klubbens gemensamhetsgrav", är farbröder med makt. De röstar in nya medlemmar, styr över en stipendiefond som förvaltar 100 miljoner kronor samt äger och har fri tillgång till delar av Konstnärshuset. Hermele fortsätter:

Konstnärer är en utsatt yrkesgrupp. Att de solidariserar sig och stöttar varandra är helt avgörande. Att en grupp manliga konstnärer då väljer att slå vakt om sina nedärvda privilegier och resurser, bara för att det står i klubbens stadgar från 1800-talet, är helt oacceptabelt och omoraliskt, möjligen också olagligt.(GP)

Och det känns så himla typiskt. Sådär mossigt och gubbigt som konstvärlden är när den är som allra värst. Exkluderande och elitistisk och otillgänglig för alla utom de bakåtsträvande konservativa som anser sig ha nedärvd rätt till makten eftersom de är vita, äldre män som är precis som de vita äldre män som alltid har haft makt. De är så vana vid sina privilegier att de inte kan föreställa sig en värld där allt inte är precis som det alltid har varit. Och de är rädda för kvinnor och andra nymodigheter.

På ett månadsmöte i slutet av 2013 presenterades ett gäng skäl till att det inte passar sig att låta kvinnliga konstnärer vara med. Bland annat blir det för få sittplatser i trädkojan åså blir det tjejbaciller på brännvinsglasen och tjejer och killar kan inte leka ihop för det blir bara bråk och/eller flört av alltihopa.

På det stora hela känns det som att en herrklubb som med åttaåringars logik förvägrar kvinnor tillträde bör fråntas all formell makt så att de kan sitta och runka bulle om torsdagarna utan att varken bli störda eller störa någon annan.

Ajö.