Flickighet och rosa rum

Det här är en omskriven version av en hemtenta som jag skrev i våras och första delen i en serie sedan länge planerade inlägg om olika uttryck för flickighet, rosa rum och... sånt.

Barns och ungas kultur är ett sätt att umgås, eller vara barn tillsammans med andra barn, vid särskilda tillfällen och uppkommer då barnen har en viss kontroll eller makt över situationen, till exempel då de själva kan bestämma över leken utan att vuxna blandar sig i. Barnkultur är ett forum där barn kan tolka, bearbeta och reagera på samhällsnormer och erfarenheter. Barn måste konstituera sig som könsbestämda varelser i ett samhälle som är baserat på könsdikotomin, och precis som vuxna konstruerar barn strategier för att förhålla sig till olika sätt att göra kvinnlighet och/eller manlighet. Vilka positioner och kulturyttringar som finns tillgängliga i varje given situation regleras av faktorer som kön, klass, etnicitet, geografisk position och så vidare. Barn- och ungdomskultur genomsyras av idéer och föreställningar om vad det innebär att vara (exempelvis) flicka eller pojke. Unga tar till sig kulturella uttryck och omtolkar/anpassar/gör motstånd mot dem, men det är också så att vuxnas förväntningar på och föreställningar om pojkar och flickor påverkar villkoren för barns utveckling och positioneringar.

Estetik är en del av allt som måste hållas isär för att skillnaden och hierarkin mellan könen ska kunna upprätthållas. Sådant som har en maskulin kodning anses vara bättre, mer seriöst och har högre status. Det är följaktligen positivt för flickor och kvinnor att använda maskulint kodade attribut och färger, då det leder till att de framstår som seriösa och trovärdiga. Pojkar och män kan däremot inte använda till exempel rosa på samma sätt, eftersom det innebär ett nerköp. Det är dåligt att vara tjej. Rosa uppfattas som bekant, ofta tillsammans med spetsar, broderier och brokiga mönster, som starkt feminint kodat. Sådant anses tillhöra en typiskt kvinnlig estetisk och förstås som oseriöst och ytligt.

Rosa fungerar som skillnadsmarkör mellan flickor och pojkar, men även mellan medel- och arbetarklass. Färgen uppfattas som vulgär, överdriven och smaklös. Att, t.ex., medvetet inte köpa rosa tidningar (till sina barn) är att positionera sig över den låga status och arbetarklassfemininitet som färgen förknippas med.

Genom att konsumera exempelvis rosa tidningar lär sig flickor att bli en del av de strukturer som får dem att fokusera på utseende. De lär sig att bedöma och smycka sina kroppar, och att skönhet likställs med lycka. Utseende och skönhet tar därför stor plats i populärkultur som riktar sig till flickor. Kläder, smycken, smink och kropp blir föremål för flickors lekar och leksaker, som ofta handlar om att klä på, sminka, kamma och så vidare. Tidningar som Prinsessan kan förstås som en kulturell uppmaning till flickor att den som är vacker är lycklig, och den som är fin är feminin.

MEN I ett av min mor slumpmässigt utvalt nummer av Prinsessan är samtliga namngivna karaktärer kvinnor eller flickor. Pojkar eller män finns med som bakgrundsfigurer men syns sällan eller aldrig framifrån eller i förgrunden.

prinsessan-1-2009

Rosa rum kan förstås som fredade utrymmen där flickor kan känna sig trygga. Det egna rummet har länge framställts som centralt för flickors och kvinnors självständighet och kreativitet, och rosa utrymmen kan fungera på liknande sätt. Prinsessan är fylld med tankenötter, minnesträning och annat pyssel och flickorna som läser tidningen uppmuntras att tänka själva.

Innehållet är dock fortfarande centrerat kring utseende och de narrativ som presenteras visar prinsessorna som passiva, pastelliga och utseendefixerade. På detta och liknande sätt kan det fredade rummet samtidigt vara en fristad och en plats där kulturella normer återskapas. Flickrummet kan vara ett stängt rum som hindrar flickor från att utforska världen och sig själva.

Men att vara prinsessa behöver inte bara innebära att vara passivt vacker, det kan också betyda att en är stark och kan bestämma själv. Det är viktigt att se hur barn själva använder, omförhandlar, återskapar och gör motstånd mot normer och föreställningar kring kön och genus. Att ”gå överstyr” med feminint kodade attribut och färger kan vara att göra motstånd mot omgivningens krav och förväntningar på en behärskad och sansad flickighet. Det rosa rummet kan möjliggöra en sorts allsmäktig lek med kvinnliga markörer, där den egna njutningen står i fokus, prinsessan bestämmer och prinsen sällan får vara med.